Behandling?

Jag har nu varit här i sundsvall ca 11 månader och jag tycker att det é mer straff än behandling.

När jag precis ibörjan kommit hit då ströp jag mig väldigt mkt och då fick jag något som heter tvångshandskar eller så blev det isolering eller inga friförmåner ( OM MAN NU HAR DET ).

JAg har haft handskarna 6 gånger totalt på den tiden jag har varit här, som längst har jag haft dem i 3 månader i streck.

Nu har jag slutat med självskadebeteenden och håller på sackta men säkert komma framåt lite. Jag har mer fri utgång och nu över julen var jag hemma 3 nätter i Skåne. Det va underbart!!

Det var min FÖRSTA permission på ALLA dem månaderna jag har varit här.

just nu é den enda såkallade behandling jag får : psykologsamtal 1 gång/vecka, veckosamtal 1 gång/veckan och sedan träffar jag en läkare var fjortonde dag

Sedan utöver det så får man gå på Hobby och sticka el sy och musik om man vill.

Personalen säger o tycker att isoleroingen framförallt skall hjälpa patienterna att komma till jorden igen, men det é INGEN patient som tycker att det e ett bra behandlingssätt utan att det e ett stort STRAFF.

Detsamma med handskarna det é också ett straff när man mår jätte jättedåligt.

Varför inte sätta sig ner med den som mår dåligt och prata med patienten så den blir lugnare och mer sannsad eller vad man skall säga??

Den frågan ställer sig dem patienterna som har varit med om dessa straffen.

Jag kan inte fatta hur man får låsa in folk så som dem gör i en isoleringssell, det e hemskt rent ut sagt!!!!

Påväg till Sundsvall

Onsdagen den 13 februari:
Jag fick gå upp kl 05.00 för att bli körd till Malmö Airport. Min kontaktperson skulle följa me mig till Sundsvall.
När jag kliver av flyget på midlanda flygplats så står det en taxi som väntar på oss.
Vi Skulle åka till detta stället som kallade intaget.
När jag kommer fram till stället och ser att det é rättspsyk så säger jag till min KP att detta stället skall inte jag vara på väl?
Jag kom in på det såkallade intaget och fick ta av mig allt jag hade på mig och klä på mig en dress som det stog rättspsyk avd 93 på.
Efter 2 nätter så blev jag körd till Sundsvalls sjukhus där jag kom till en avdelning som var fin i skick.

Min tid här har varit väldigt jobbig men jag har slutat med mina själkskadehandlingar och även nu fått en väg att gå på......

Jag skickades till rättspsyk i Sundsvall

Vi hade en vårdplanering i början av Januari och då beslöts det att jag kunde få en lägenhet i Lomma nära mamma och med boendestöd från soc.

Det blev att jag tog den lägenheten och jag och mamma flyttade in alla mina saker.

Efter ett tag så mådde jag så dåligt att jag tog en stor överdos av BENZO och ringde ambulansen själv.

Det slutade med att jag var tvungen att lämna lägenheten och bli inlagd på avd 1C igen i LUND:

Efter det blev det en vårdplanering till och då beslöt läkaren mfl att jag skulle till ett behandlingshem.

Det var från början tänkt att jag skulle till Växjö men efter ett tag så kom läkaren på avdelningen in på mitt rum och sa att han skulle behöva prata med mig.

Läkaren:

-Jag har fixat en plats till dej på en helt ny avdelning på ett behandlingshem i Sundsvall.

Jag blev glad samtidigt som jag blev rädd för jag visste inte vad som skulle komma att hända.

tiden gick innan allt skit började på riktigt

Det gick något år innan jag började med det hemska....

Det gick något år som jag jobbade och gick i skola innan jag bestämde mig för att flytta efter mamma till LUND.

När jag kom till Sankt Lars utanför Lund så blev det jätte jobbigt för mig att hålla ihop.

Efter några månader så började jag skära mig på armarna, det hjälpt mot ångesten att se blodet rinna.

Jag tyckte inte att jag hjälpt av dem som jobbade där, efter ett tag efter det så började jag ta överdoser väldigt ofta. Det blev mycket ambulansåkande till MAVA med mera.

jag blev mer och med deppig och nervärderad tyckte jag så efter ca 10 månader i lund så ville jag bara dö, dö o dö.

Jag hade redan försökt ta livet av mig när jag körde av vägen den 4/10 2006. Jag började tänka mer och mer på hur jag skulle kunna göra slut på livet.

Jag började då knyta strumpor runt halsen för att strypa mig själv.

Men gång på gång så hittade dom mig ju innan det va livshotande.



Den 12 januari 2007 fick jag permission hem till mamma för att vi skulle gå på bio i lund. Efter att vi kom hem så fikade vi och efter ett tag så började jag få panikångest för jag inte visste hur jag skulle göra så att mamma förstog mig.

Jag sa då till mamma att jag skulle gå upp på ovanvåningen för att sitta vid datorn.

MEN det gjorde inte jag, jag tog en strumpa från tvättkorgen och gick upp och knöt den runt halsen och svimmade.

det hela slutade med att jag låg medvetslös i 3 dygn på Malmö sjukhus.

Jag var ögonblicket ifrån att DÖ.

vuxenpsyk - utan någon hjälp

Ja efter att jag hade fyllt 18 så hamnade jag på vuxenpsyk i Kristianstad, jag var där två omgångar under ett par år, men tyvärr fick jag ingen jäkla hjälp alls.

Vägen till psykvården

Jag visste inte vad jag skulle göra för jag var helt tom i tankarna och känslorna.

Dagen efter det så flyttade jag och mamma till en liten ort på landet som heter Norra Ströö, samtidigt i den vevan hade jag börjat i den nya klassen på Wendes Gymnasiet.

Det var väldigt jobbigt för jag kände ingen och jag kände mig inte välkommen. Efter ett tag lärde jag känna och blev kompis med en tjej som heter ebba och hon började jag prata med mkt. Efter ett tag så tog ebba med mig till kuratorn på skolan och där började det hända saker.

Efter en tid så kom jag till Jonna kuratorn och det första hon säger är:

-Jag tänker skicka en remiss till BUP för att jag känner att du behöver ännu mer hjälp än det här, men först måste jag ringa din föräldrar och få deras tillstånd innan jag kan skicka den.

-vad skulle jag säga, jag kände mig korkad och som en hopplös liten flicka.



Tisdagen veckan efter så kom Jonna och ville prata med mejj och då hände följande:

-Jag har fått godkännande av dina föräldrar och jag har även fått en första tid till er på BUP så ni skall dit på fredag.

-VA... Skall jag dit tillsammans med mamma o pappa?

-Ja det é ett måste.

Jag visste inte hur jag skulle kunna gå till BUP tillsammans med mina föräldrar. Det kändes hemskt rent ut sagt.



Fredagen den kom när vi skulle dit......

Det bestämdes på mötet att jag skulle gå i samtal med en behandlingsassisten + att du skall börja i en grupp en gång i veckan.



Jag gick på BUP i 2½ år och det kändes bara som att allting aldrig kom på sin plats.

det ända dom sa i princip var att jag var deprimerad och fick då antideprissiva piller, det var det ända som hände där.

Sedan började helvetet.....

Vad hände med mig??

Precis när jag hade börjat på BF så hände det mycket saker med mig.

Den 6 December 2000 så var hela familjen hemma på kvällen, jag och min bror var på våra rum på ovanvåningen, och helt plötsligt hör jag att ytterdörren smälls igen och efter ett tag så kommer pappa upp till mitt rum och säger såhär:



Jag och mamma skall skiljas,

vi kan inte leva ihop,

vi é helt borta med varandra,

vi kan inte vara i samma rum / hus,

VI FIXAR INTE DETTA LÄNGRE!



Jag visste inte vad jag skulle säga utan blev helt tom. Livet sprack på ett konstigt sätt. Vi var ingen hel familj längre, det kändes overkligt som om man var i en mardröm.



Jag frågade sedan pappa var mamma var och han svarade bara att han inte ville prata om henne alls.



Jag gick då ner där nere och försökte ringa mamma men inget svar fick jag.

Jag ringde då till mormor och morfar och där fick jag veta att mamma var. Jag ville prata med henne men hon vill ej.

Dagen efter kom mamma hem till oss och frågade både mig och min bror var vi ville bo, jag svarade direkt att jag ville bo hos henne och min bror hos pappa.

Det gick så snabbt att jag inte hann tänka.

Högstadiet

Det var en jobbig period i mitt liv.

Jag kämpade på så gott jag kunde men jag hade lite problem i vissa ämne. ENDELSKAN var mitt allra svårast ämne, Jag förstog inte mkt men ändå klarade jag det hela vägen upp, till fick till och med GODKÄNT i årskurs 8a. Helt otroligt.



Sedan i 9an så blev det jättesvårt just med engelskan, jag fick inte jätte mkt hjälp utan jag fick försöka så gott jag kunde.

Dem nationella proven klarade ju jag inte alls , inte ens när jag fick omprov på det. Jag var så ledsen för jag kunde inte komma inte på gymnasiet med IG i engelska.



Det blev så till slut att läraren i engelska,jag, min föräldrar o studievägledaren fick sätta oss ner och diskutera hur vi skulle göra.



Det diskuterades på om jag skulle gå om 9an eller om jag skulle börja på IV på gymnasiet där jag vill gå på barn o fritidsprogrammet.

Det blev så att jag började på IV där och efter ca 2 månader fick jag börja läsa det jag ville läsa.

Grundskolan

Jag tyckte att det skulle bli kul att börja skolan, såg verkligen fram imot det.


Jag började i skolan innan jag hade fyllt 7 och det var helt oki i början, sedan när allt började med matematik och läsning så blev det lite problem för mig, jag hade lite svårt med matten just.


Men visst det gick oki med lite stöd och hjälp.


Sedan rasterna så kunde jag och ville inte vara speciellt med dem andra barnen när dem hoppade hage eller hopprep, och när jag någon gång frågade så fick jag inte.


Jag var tydligen inte accepterad av dem andra flickorna på skolan. jag satt mest på trappan upptill ingången till skolan. Men efter ett tag så fick jag helt plötsligt vara med i hopprep och lite annat. Men jag pratade inte speciellt mycket med dem.


Det var ju oxå så att dagmammans flicka Moa gick i min klass och var min kompis ett tag men sedan var hon en helt annan person när vi kom till skolan kände jag, men hon var "snäll" när vi var hemma hos henne. Jag gillade henne men jag vet inte på vilket sätt.



Sedan alla andra åren i 1an 2an och 3an och upptill 5an var likadan som innan att jag mest var för mig själv och inte sa så mkt på varken lektioner eller till någon.

Men på kvartsamtalen med mina föräldrar och läraren, sa läraren bara att jag var en snäll, duktig och trevlig flicka och att jag klarade mej helt ok i skolan.

Jag tyckte ju inte det men jag sa ju Aldrig något till NÅGON.

Såhär började mitt liv

Jag växte upp i en liten stad i Skåne som heter Kristianstad,där bodde jag med mamma o pappa i en 2a på en liten ort som heter Österäng.
Sedan när jag var ca 3 år så flyttade vi till ett hus i en landsbyggd utanför kristianstad där vi bodde i en del av ett hus.
Jag var en snäll, tyst och uppmärksam liten flicka som alltid gjorde som alla sa till mig och tyckte om livet sägs det. Sedan den 10 November 1987 så föddes min lillebror och hela livet förändrades ganska mycket.
Jag började på dagis när jag var 5 och min bror var 2. Det var helt oki på dagis för där slapp jag bråka med min bror som jag gjorde hemma.

Sedan innan jag skulle fylla 6 så började vi gå hos dagmamma och det var rätt tufft för mig, jag var sällan med dem andra barnen och lekte, ville hellre var lite i bakgrunden. Och det var inga hinder alls för mig överhuvudtaget.

Varför JAG?

HUR kunde det bli såhär illa?

Varför jag? , det var bara så att det var just jag som skulle bli såhär, JAG skulle bli den hemska flickan som skar sig, ströp sig och tog överdoser?



Jag kan inte förstå detta problemet med mig och mitt såkallade LIV!
Jag vet inte vem JAG är och inte heller vem jag skall bli i framtiden ( när dem nu kommer ). Vem vet det igentligen?