Vägen till psykvården

Jag visste inte vad jag skulle göra för jag var helt tom i tankarna och känslorna.

Dagen efter det så flyttade jag och mamma till en liten ort på landet som heter Norra Ströö, samtidigt i den vevan hade jag börjat i den nya klassen på Wendes Gymnasiet.

Det var väldigt jobbigt för jag kände ingen och jag kände mig inte välkommen. Efter ett tag lärde jag känna och blev kompis med en tjej som heter ebba och hon började jag prata med mkt. Efter ett tag så tog ebba med mig till kuratorn på skolan och där började det hända saker.

Efter en tid så kom jag till Jonna kuratorn och det första hon säger är:

-Jag tänker skicka en remiss till BUP för att jag känner att du behöver ännu mer hjälp än det här, men först måste jag ringa din föräldrar och få deras tillstånd innan jag kan skicka den.

-vad skulle jag säga, jag kände mig korkad och som en hopplös liten flicka.



Tisdagen veckan efter så kom Jonna och ville prata med mejj och då hände följande:

-Jag har fått godkännande av dina föräldrar och jag har även fått en första tid till er på BUP så ni skall dit på fredag.

-VA... Skall jag dit tillsammans med mamma o pappa?

-Ja det é ett måste.

Jag visste inte hur jag skulle kunna gå till BUP tillsammans med mina föräldrar. Det kändes hemskt rent ut sagt.



Fredagen den kom när vi skulle dit......

Det bestämdes på mötet att jag skulle gå i samtal med en behandlingsassisten + att du skall börja i en grupp en gång i veckan.



Jag gick på BUP i 2½ år och det kändes bara som att allting aldrig kom på sin plats.

det ända dom sa i princip var att jag var deprimerad och fick då antideprissiva piller, det var det ända som hände där.