Ett händelserikt år - mitt 2009

Januari.
Jag vaknade min första dag av 2009 på mitt rum i Sundsvall på Rättspsyk. Jag mådde inte bra och kände bara att jag orkade inte med miljön och alla dem krav och straffmetoder som fanns på RPK. Jag hade Julen innan (2008) firat min första permission från RPK. Det gick sådär på permissionen, och efter det förstog jag att om jag skulle få åka hem på flera permissar så var jag tvungen att sluta skada mej. Vilket jag försökte göra. Jag fick börja gå ut mer och mer, det var en liten "befrielse" att få komma ut på 4 timmars DP (dagpermission) varje dag. Jag åkte hem på min andra permiss i slutet av januari.

Februari.
Jag fick förlängd DP till 6 timmar/dagen. Åker hem på min första långa permission. Jag var hemma i 6 dagar. Det var skönt o befriande att få komma hem lite längre perioder. Det var svinkallt ute och snön var 1 meter hög, 25 minusgrader och deprimerande. Jag fick då sedan i slutet av februari reda på att dem från RPK hade börjat att funderar på min utslussning från kliniken. Dem visste inte mycket och det hände inte speciellt mycket under den månaden.
Jag mådde inte bra men jag visade inte speciellt mkt för personalen, och det var för att jag hade förstått att det inte hjälpte att gå till personalen.

Mars.
Anna Hede kom till kliniken och blev min granne och bästa kompis där. Efter ett tag på avdelningen så sa Anna till mej att det som händer här inne på RPK får inte hända. Vi får inte behandlas på detta sättet som vi blir "behandlade" på. Vi funderade på hur vi skulle få ut vår frustration och syn på situationen. I slutet av mars så bestämde vi oss för att maila mediavärlden och försöka komma ut med detta problemmet. Sista mars så ringde svt "mittnytt" upp mig och frågade om jag var villig att kommentera detta i tv. Jag svarade JA. Bara någon timme efteråt så kom mittnytt och hämtade mig och vi åkte till studion. Jag var nervös, men kände bara att det här skall jag göra för att allmänheten skall få upp ögonen för hur vi LPT-patienter blir behandlade på Rättspsyk.

April.
1 April så visste jag att detta repotaget skulle sändas redan kl 07.10. Så vi tjejer som satt på LPT gick upp tidigt på morgonen och satte oss framför tv:n. Personalen trodde väl inte riktigt mkt på detta, men satt ändå och tittade på detta programmet. Sedan dagen efter så kom det ett till program där även Överläkaren Göran Fransson uttalade sig. Han använde sig av två ord som gjorde mig med flera vansinniga. Kärleksfull cynism och Aktivt Ointresse. Hur kan man säga sådan ord och även stå för det? Efter det så kontaktade även tidningarna mej och ville ha kommenterar. Jag ställde upp. Socialstyrelsen gjorde också sig hörda i mittnytt där dem beskrev att tvångshandskarna inte är reglerade i lag och då är det inte ok att använda dem. Jag fick nytt LPT i 6 månader och kände bara att jag inte fixade att vara på klinken i Sundsvall i 6 månader till. Jag fick LPT på mej bara i rent utslussnings syfte. Det var för att jag skulle få en så bra utslussning som möjligt. Jag var på vårdplanering i Lund, där man talade om att man skulle hjälpa mej att komma vidare i livet, vara med i ADHD-teamet, DBT-teamet och få en egen lägenhet i Lund.

Maj.
Då hände det saker må ni tro. Svt:s rapport ringde upp mej och frågade om jag kunde tänka mej att vara med i direktsänd debatt i Göteborg. Jag sökte permission men fick inte vara med i Göteborg för att det inte vara bra för mitt mående, men jag fick vara med via telefonlänk. Bara dagen innan debatten så ringde svt upp mej igen och sa att jag inte kunde vara med över huvudtaget i debatten, och det var för att RPK hade sagt att om dem skulle vara med så kunde inte jag vara med. Då blev jag besviken och sa att jag skiter i vad RPK säger. Så då beslutade svt att ta med mej ändå. Sedan på tisdagskvällen så ringer svt upp mig bara ngr minuter innan debatten skulle börja, jag blev nervös men fick inleda debatten. Sedan efter bara några minuter så förstog jag varför jag inte fick vara med i studion. Det var för att min behandlande läkare Per- Erik Olsson satt i studion. Det var skittufft att sitta en halvtimme i telefonen och vara helt tyst när jag hörde hur dem argumenterade för deras metoder och behandling. Elin Liljehom och Sofia Åkerman var med i debatten, och det e jag tacksam för att dem var. Dem förde vår talan tillsammans.

Juni.
Då vara den ganska tyst runt ikring rättspsyks historian, tills att Tv4 (Kalla fakta) ringde upp mej och ville fråga lite saker. Det kändes lite som att det vi gjort inte hade lätt någonstanns. Men ändå gav vi inte upp. Föreningen SHEDO i Lund gav sej inte och skickade in en rapport om den psykiatriska tvångsvården, jag var med i någon artikel till och tillslut så kände jag bara att jag var påväg att ge upp hoppet om att vi hade blivit felbehandlade.

Juli.
Då blev det någon intervju till i media, men tillslut så kände jag att jag inte hade mycket mer att ge media. Det kändes som att jag redan hade berättat allt och att det inte gav speciellt mycket.
Men av någon anledning så fortsatte jag att kämpa för detta. Min kommun ringde upp mej och sa att dem hade hittat ett behandlingshem i Simrishamn som kanske skulle kunna passa för mig och mina problem. Jag åkte dit och träffade dem, beslutade mej för att ta platsen där när jag fick någon. Det vara en skittuff sommar på RPK i Sundsvall och det kändes som att jag aldrig skulle komma därifrån. Hade lite kontakt med Tv4 också, men dem visste inte om dem kunde göra ett program både med RPK i Växjö o Sundsvall. Det var väldigt ovisst om vad som skulle komma att hända. Jag fick reda på att jag skulle få flytta till Friaborgs Behandlingshem den 3 september. Blev överlycklig och kände bara YES över att jag skulle slippa RPK. Dem skulle även skriva av mitt LPT när jag flyttade.

Augusti.
Fortsatte att prata med Tv4, dem sa då att dem funderade på att göra ett program med både Växjö o Sundsvall. Det som då var ovisst var vem av mej eller Anna som skulle vara med.
I mitten av månaden så ringer Sofia Hartung upp mej och säger att dem kommer till Sundsvall den 1 September och vill spela in med mig. Jag tackade JA. Jag bad om permission för att ta hem lite saker, men fick inte åka pga att det var bättre för mej att stanna på kliniken tills jag skulle flytta. Jag blev arg, ledsen och kunde inte för mitt liv begripa varför jag inte fick åka hem på perm för att lämna lite saker. Men men det var bara att acceptera att jag inte fick. Jag började räkna ner antal dagar jag hade kvar på avdelningen. Det kändes overkligt och konstigt att jag skulle flytta från RPK i Sundsvall efter över 1½ år på kliniken.

September.
Jag började med att träffa Sofia Hartung och fotografen Staffan Ahlström från Tv4. Det var intressant att se vad dem skulle kunna göra av min tid på kliniken i Sundsvall. Jag hade ju bara en journalhandling på 19 sidor som jag hade fått från kliniken. Flyttade till Friaborgs Behandlingshem i Simrishamn, där jag nu bor. Jag fyllde 25 år bara en vecka efter att jag flyttat hit. Sedan efter det så dröjde det tyvärr inte så lång tid innan jag tyvärr skadade mej igen. Jag hade sådan ångest att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Jag sökte mej till psyk i Lund, blev inlagd men utskriven dagen efter, och det var för att dem i Lund tyckte att det räckte med att jag varit i Sundsvall.

Oktober.
Då började debatten runt RPK på allvar igen. Jag blev uppringd av Sofia Hartung där hon frågade mej om jag kunde komma till Stockholm den 18de och vara med i Nyhetsmorgon med Sofia Åkerman från föreningen SHEDO. Jag bestämde mej att åka till Sthlm och vara med i Nyhetsmorgon. Sedan på kvällen så sändes KALLA FAKTA programmet om RPK i Växjö o Sundsvall. Sedan efter det så tänkte jag bara att jag var tvungen att göra något mer av den behandlingen jag hade fått i Sundsvall. Jag sökte jätte många advokatbyråer, men det var ingen som ville ta tag i mitt ärende. Sedan i slutet av månaden så ringde Limhamnsjuristen Ewa upp mej och sa att dem kunde hjälpa mej. Jag anmälde själv kliniken till HSAN (Hälso- sjukvårdens ansvarsnämnd) innan Ewa kom hit och träffade mej.

November.
Min Jurist kom hit och träffade mej och sa bara att dem skulle se vad dem skulle kunna hjälpa mej med. Jag skrev då under en fullmakt som innefattade att juristen skulle kunna hämta ut alla uppgifter om mej.
Samma dag som hon hade varit här så fick jag ett brev från HSAN, det var en överklagan från min fd överläkare på kliniken menade på att jag bland annat inte hade hat handskarna på mej under 3 månader, att jag hade varit med och utformat båda kontrakten som skrevs på avdelningen. Han menade också att kliniken inte hade gjort något juridiskt fel och inte heller att det var så som mediavärlden hade lagt fram kritiken.

December.
Föreningen SHEDO JO-anmälde kliniken i Sundsvall och Socialstyrelsen i UMEÅ. Min jurist fick all min journal, det var mer än dem 19 sidor som jag hade fått av min journal av kliniken. Hon gjorde nu en överklagan som hon skickade till HSAN. Jag hoppas ju att socialstyrelsen med flera lyfter på fingrarna betydligt mer än vad dem har gjort. Den 22:dra kom socialstyrelsen ut med beslut om att förbjuda tvångshandskarna på RPK i Sundsvall. Kliniken kommenterade det bara med att tala om att dem tyckte att det var en metod som fungerat bra, men att dem var tvungna att följa detta förbud. Dem sa bara på slutet att det med all sannolikhet kommer bli med bältesläggningar istället.
Jag e så trött på dessa myndigheter som inte gör det dem e skyldiga att göra. Men jag hoppas att 2010 kommer innefatta betydligt mer för oss som jobbar för att kliniken i Sundsvall skall bli av med sin rätt att bedriva tvångsvård. Det skall också bli väldigt intressant och se om dem kan kommentera min överklagan. Dem har ju inte speciellt mycket att dyrka på nu.

Med det vill jag önska alla ett Gott Nytt År. Och jag hoppas att 2010 blir vårat år! Och ett stort tack till SHEDO o givetvis min jurist.

Kram från Camilla