Funderingar på mkt!

Kluven e det rätta ordet eller vad man skall kalla det?
Jag vet varken ut el in... Vem skall veta om inte jag vet, jag e dum i huvet känns det som.
Jag vet hur jag fungerar som människor och att jag behöver viss hjälp med saker som jag inte vet hur jag skall tackla.
Om jag tex ringer ett samtal till någon så säger jag nästan samma sak till alla som jag pratar med den dagen.
Jag hatar det att jag inte kan släppa saker som händer runt mej.
Varför måste jag tänka samma jäkla tankar hela tiden, fast att jag vet att det inte e bra för mej?
Varför tror jag hela tiden att folk vill mej illa bara för att dem tittar på mej på ett speciellt sätt? Det behöver ju inte betyda att jag e ful, konstig och udda.
Hur skall man göra när man vet att det e sjukdomen till stor del som gör att man gör si el så?

Jag mena att bara för att jag har ADHD så betyder inte det att jag e ful, konstig och udda.
Det finns ingenting som tyder på mina ord till mej själv.
Jag hatar att jag e som jag e, varför kan man inte vara som alla andra? Men vilka e dem andra? Det finns inte någon som e perfekt, för vad e perfekt? Hur skall man vara för att vara perfekt? Kan man vara perfekt?
Jag tror faktiskt inte att det e någon människor som e prickfri. Alla har vi våra dåliga sidor, och bara för att jag tex har en dålig dag så betyder inte det att jag kan ha en bra dag efter.

Kommer man någon gång i livet nå sina ljusa sidor? Det känns som att jag bara har mörka o dåliga sidor. Nej nu var jag hård men samtidigt så måste jag börja se dem ljusa sidorna hos mej själv för att jag skall kunna acceptera att jag e som jag e, o andra e som dem e.

Det känns som att jag har haft 2 riktigt dåliga år som varit fruktansvärt jobbiga och då har jag definitivt inte tänkt på vad jag har gjort, både mot mej själv och andra.
Det känns som att varje gång jag har kommit in till psykakuten eller vanliga akuten så har folk bara fällt dåliga o dumma kommentarer till en så man har bara viljat gå där ifrån och skita i problemet.
Och sedan e det så att när jag har ångest då ser jag bara ALLT negativt och såfort man öppnar munnen så säger man fel saker o gör situationen ännu värre än vad den var innan.

Och när man kommer in till akuten och har gjort något destruktivt, så säger läkaren att dem inte har plats att lägga in mej. "Och jag tycker du skall gå hem igen"
Och sedan säger dem oxå hela jävla tiden " - Varför har du gjort det?" "-Hur mår du?" ......
Då säger jag varenda gång - " Du ser väl för fan att jag mår SKIT!"
Läkaren: - " Jag skall gå och se om det finns plats för dej" .... "-Ja jag lägger in dej på 1C, och sedan så får du extravak".
Jag "- Du sa ju nyss att jag skulle gå hem , och nu skall jag läggas in med extravak?
Läkaren "- Ja jag tror att det e bäst att jag lägger in dej på 1C och att du får extravak".

Asså om jag skall vara rent ärlig så hatar jag allt vad doktorer heter när dem inte bara kan se på en att man mår dåligt och har skurit sej, utan säger då att "-Jag tycker du kan gå hem igen".
Och att dem sedan ändra sej och säger "- att det e bäst att jag lägger in dej och att du har extravak".

Hur FAN tänker man då? Jag kan inte förstå hur man kan vara läkare på psykakuten om man inte kan se att patienten har skurit sej och mår skitdåligt. Om jag ser eller hör att någon mår skitdåligt och varit påväg att bli hemskickad från psyk, då exploderar jag nästan.
Men samtidigt så har jag varit med om det ofantligt många gånger själv.

Det känns ungefär som om att om en patient åker in till sjukhuset med en bruten fot, så skulle dem skicka hem patient utan kryckor el gips.... Det fungerar ju inte så!

Bara för att man har brutit foten så e man inte mer patient än om man kommer till psykakuten och mår skitdåligt. Men visst kan det vara svårt och bedömma om en patient behöver vård för psykiska problem , men samtidigt så går inte jag till psykakuten för att bli hemskickad, utan det e ju för att jag vill försöka göra något åt problemen.

Men vad vet jag? Jag tänker kanske inte som läkarna men jag e ju ändå psykiskt sjuk och inte en patient som bara tycker det e kul och gå till akuten direkt!
Jag tror och vet att det e många som känner liknande saker om psykiska problem. (Självskadebeteende)....

Jag har haft LPT (Lagen om psykiatrisk tvångsvård) i över 2 år nu, och jag har heller aldrig gråtit mer än vad jag har gjort under dessa 2 åren.
Men som dem flesta vet också så har jag ju varit här på Rättspsykiatriska kliniken i Sundsvall (Norrland) i 1½ år nu, och nu e det ju då dags för mej Camilla Svensson 24 år att flytta tillbaka till mitt kära SKÅNE, och jag känner mej väldigt kluven.
Och det beror ju på alla samlade intryck som jag känner nu när jag e kvar en månad till eftersom att planet inte går hem för än den 3dje September.

Hur skall det gå?
Vem "kollar" så att jag sköter mej?
Vem hjälper mej när jag mår dåligt?
Kommer jag vara så ärlig att jag säger till personalen på det nya stället?
Kommer jag klara mej utan LPT nu då? (Skrivs av den 24 Augusti)
Kommer jag komma till den statusen att jag gör det jag måste?
Kommer jag kunna "komma" och gå som jag vill?
Kommer jag få gå igenom allt vad "Rumsgenomsökning, metalldetektor, pisseprov med mera" heter? (Nej!)
Kommer jag vara rädd för att få bakslag?
Falla tillbaka? ( SKALL JAG INTE GÖRA!)

Hur skall man förhålla sej till situationer som man inte e "van" vid?
( Jamena, jag har varit beroende av att folk har sagt till mej vad jag får och inte,och nu efter den 24/8 så e jag FRI) "fri som en fågel) (Får äntligen känna mej fri och bestämma själv vad jag vill och inte)

Ja dagen kommer då jag står helt fri och skall leta jobb, familj och lägenhet. HELT OFATTBART. ( Camilla Svensson 24 år = FRI!!)





Kommer jag