Efter 16 månaders tvångsvård på rättspsykiatrisk klinik är Camilla Svensson övertygad om att den tuffa och otrygga miljön bryter ner tjejer med självskadebeteende.
Hon spärrades in med mördare
Publicerad: 7 juli 2009,
KRISTIANSTAD
KRISTIANSTAD
Trots att Camilla Svensson inte gjort någon annan än sig själv illa spärrades hon in med mördare och sexbrottslingar som dömts till rättspsykiatriska vård. Isolering och tvångsvantar är vardagsmat.
Camilla Svensson dövade sin ångest med att skära sig i armarna. Hon sökte bekräftelse och uppmärksamhet, men möttes med hot och straff.
I tre och en halv månad var Camilla Svenssons händer instängda i tvångsvantar. Förnedrande, tycker hon.
En tredjedel av patienterna på Rättspsykiatriska regionkliniken i Sundsvall vårdas där enligt lagen om psykiatrisk tvångsvård, LPT. Camilla Svensson från Kristianstad har varit inskriven i 16 månader.
– Vi får bara hot och straff-inriktad behandling. Man mår ännu sämre i den miljön.Vid 16 tillfällen har hon varit isolerad, som längst i tre och ett halvt dygn. Trots att lagen bara tillåter åtta timmars isolering åt gången. Detta har kritiserats av Socialstyrelsen.Som alternativ till isoleringen används låsbara vantar.
-Jag haft vantarna på i tre och en halv månad, dag och natt. Bara vid måltider och toalettbesök låstes de upp, säger Camilla Svensson. Camilla Svensson växte upp utanför Kristianstad. I tonåren började hon må dåligt, blev deprimerad och kände sig ensam. Hon fick kontakt med barn och ungdomspsykiatriska kliniken och fick antidepressiva tabletter. Men hon blev inte bättre, tvärtom växte känslorna av ensamhet och meningslöshet. När hon fyllt 18 blev hon inlagd ett par kortare perioder. Till mycket lite nytta.– Jag kände att jag inte hade mycket att leva för. Camilla fortsatte må dåligt. När hon var 20 drev ångesten henne att köra av vägen. Det var första gången hon skadade sig själv. Avåkningen resulterade i en hjärnskakning och en axelskada. För att byta miljö flyttade Camilla till en hästgård utanför Blentarp, men det hjälpte inte. Här började hon skära sig själv.– Ingen såg mig, ingen ville hjälpa mig. Att se blodet rinna gjorde att ångesten seglade bort för stunden.
Tog en överdos
Camilla skrevs in på St Lars i Lund i omgångar. Inte heller här blev hon hjälpt, utan självskadebeteendet blev allt allvarligare. Hon tog en överdos av lugnande medicin och försökte strypa sig vid flera tillfällen.
Camilla skrevs in på St Lars i Lund i omgångar. Inte heller här blev hon hjälpt, utan självskadebeteendet blev allt allvarligare. Hon tog en överdos av lugnande medicin och försökte strypa sig vid flera tillfällen.
– Jag ville egentligen inte ta livet av mig. Det jag ville var att bli respekterad, uppmärksammad.På St Lars drog Camilla sig undan och tyckte att det kändes som om personalen ville sätta dit henne.
– Jag hatade allt vad doktorer hette och tappade allt hopp om att bli bättre. Vid ett tillfälle hittade hennes mamma henne medvetslös hemma hos sig. När hon vaknade tre dygn senare bestämde länsrätten att Camilla Svensson skulle tvångsomhändertas enligt lagen om psykiatrisk tvångsvård, LPT.
En skräckupplevelse
– Jag flögs till Sundsvall 101 mil bort tillsammans med en sköterska. Mamma och jag trodde att jag skulle till ett behandlingshem.I stället väntade den rättspsykiatriska regionkliniken.– Det var en skräckupplevelse. Som att gå in i ett mindre fängelse. Man fick inte behålla sina egna kläder, inte ens bh:n. I stället fick man en grå mjukisdress. Snart förstod hon att på avdelningen satt även brottslingar dömda för dråp, grova sexbrott och misshandel enligt lagen om rättspsykiatrisk vård, LRV.
– Jag flögs till Sundsvall 101 mil bort tillsammans med en sköterska. Mamma och jag trodde att jag skulle till ett behandlingshem.I stället väntade den rättspsykiatriska regionkliniken.– Det var en skräckupplevelse. Som att gå in i ett mindre fängelse. Man fick inte behålla sina egna kläder, inte ens bh:n. I stället fick man en grå mjukisdress. Snart förstod hon att på avdelningen satt även brottslingar dömda för dråp, grova sexbrott och misshandel enligt lagen om rättspsykiatrisk vård, LRV.
– Alla behandlades som brottslingar. Det var en hotfull miljö.När Camilla Svensson lyckades skada sig själv inne på toaletten blev hon placerad i isoleringscell. Varken täcke eller kudde fanns utan bara en bältesbrits fastmonterad på golvet. Camilla hade ingen aning om hur länge hon skulle sitta där.– Det var inget annat än ett straff för att jag hade skadat mig, säger Camilla Svensson.Andra gånger fick hon vantar fastlåsta vid händerna.
– Bara förnedrande, säger hon.Att Camilla Svensson mår bättre i dag beror på att hon sent omsider fått en diagnosutredning. Medicinen mot adhd har hjälpt henne att sluta skada sig själv. Kortare perioder får hon komma ut på permission. Till hösten skrivs hon ut från den rättspsykiatriska kliniken i Sundsvall och flyttar till ett behandlingshem i Simrishamn. Hon känner flera kvinnor som återfallit i självskadebeteende sedan de lämnat rättspsyk och är rädd att hon också ska börja skära sig på nytt.
– Händer det så lever jag inte längre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar