Ja, jag har tråkig och jobbigt igen eftersom att jag nu e inlagd på psyk i Lund igen. Jag mår inte bra och har jätte mycket ångest som jag inte kan tygla. Jag hoppas att jag kan komma tillbaka till Friaborg efter hand som jag mår bättre igen. Det kan nog ta ett tag, men jag får ha tålamod helt enkelt. Sorry!!
/ En ledsen Camilla
Att vara inlagd på psyk är inget misslyckande, se det som ett vilohem ;)Jag antar att du i alla fall har klarat dig undan LPT, vilket jag tyvärr inte har. Ta hand om dig, Carin.
SvaraRaderaDen här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaHoppas du är tillbaks på hästryggen snart igen! Kan/får man blogga när man är inlagd på psyk i Lund? Får du hjälp och styrka av anhöriga är det så mycket lättare att ta sig igenom det. Jag har själv tagit mig ut ur en liknande problematik (lider av IPS) och utan hjälpen av min pojkvän utifrån hade jag inte levt idag. Tyvärr var jag hårt medicinerad och märkte inte av det själv förrän det nästan va för sent. Jag märkte det inte själv men var så pass avtrubbad känslomässigt att min pojkvän till slut sa till mig att jag fick välja mellan honom och att göra något åt medicineringen. Jag gjorde mitt livs bästa beslut när jag bestämt sa till min pal att antingen hjälper ni till med utsättningen av alla mina psykpiller NU! (ångestdämp o antidepp) eller så blir ni så illa tvungna när jag istället pajjar levern, (hotade med intox av vanliga receptfria huvudvärkspiller såfort jag fick chansen) så som Sofia Åkerman gjorde (läs boken ”För att överleva”!). Utan fungerande lever så kan dom ju ändå inte tvinga i mig några piller. De blev inte glada, varken mina kp eller pal men jag fick min (och min pojkväns vilja) igenom då min pal tog mig på allvar efter tidigare intox och vi satte ut all medicin på prov och det funkade! Allt vände och jag kände hur livet, så som det va innan jag blev sjuk kom tillbaka. Först nu i efterhand inser jag hur mycket min älskling betytt för mig och är så glad att han påverkade mig till beslutet. Han mådde jättedåligt i relationen och ställde upp för mig under lång tid och det var såklart ohållbart ur hans synvinkel. Han såg hur jag förvandlades, dels psykiskt (blev mer eller mindre likgiltig, avtrubbad och kände aldrig riktig glädje och kärlek till min pojkvän som betytt och gjort allt för mig) och även jättemycket fysiskt (gick upp i vikt jättemycket). Biverkningarna översteg nyttan med dem. Eftersom jag gick upp jättemycket i vikt av pillerna gjorde det i sig att jag mådde jättedåligt både psykiskt och fysiskt. Jag blev känslokall och avtrubbad – skrattade aldrig. Nu förstår jag att jag omedvetet, i brist på känslor till min pojkvän sårade och gjorde jag honom väldigt illa. Inte heller mot mina destruktiva tankar hjälpte pillerna och jag åkte ut och in på avd. Jag säger bara: va rädd om dom som bryr sig om dig! De kan göra skillnaden mellan liv eller död som i mitt fall. Jag valde min pojkvän istället för piller och med hjälp av honom kom jag tillbaka till livet. Jag kan känna glädje och sorg, jag kan känna kärlek! Jag lever och jag älskar varje dag. Utan stödet från min pojkvän honom hade jag antagligen suttit kvar på en avdelning och sett livet och årstiderna passera utanför mitt fönster. Han gav mig livet åter! Va rädd om dig de dina.
SvaraRaderaNu vet jag inte hur många ni är på er avd men kan du inte kolla upp om fler är i samma situation som den jag var i innan jag blev fri från mina psykpiller. Hoppas detta kan motivera Er till att ta rätt beslut isåfall.
SvaraRaderaStäll gärna dess frågorna till dina medpat och skriv deras svar (anonymt såklart) i bloggen – vore jättekul läsning. Händer det sedan något positivt, skicka en blomma :) Be dem läsa mina svar som exempel. Er ”nu situation” är min ”då situation” men jag hoppas ni förstår vad jag menar.
1. Var du i en relation innan du blev sjuk/började med psykpiller?
2. Är du i en relation nu?
3. Om relationen ändrats, vad beror det isåfall på?
4. Vem litade du på mest på och kunde prata med allt om och få råd och stöd ifrån innan du blev sjuk/började med psykpiller?
5. Vem litade du på mest på och kan prata med allt om och få råd och stöd ifrån nu?
6. Känslomässigt avtrubbad
a. Känner du dig känslomässigt avtrubbad?
b. Tycker andra som står dig nära att du är känslomässigt avtrubbad?
c. Tycker personal att du är känslomässigt avtrubbad?
d. Om svaren skiljer sig åt, varför tror du det är så?
7. Har din vikt förändrats?
a. Har du gått upp lite, mycket eller jättemycket (eller kanske tom ner)?
b. Lider du psykiskt, fysiskt eller både och av det?
c. Vad tycker andra som står dig nära om det?
d. Vad säger personalen
e. Om svaren skiljer sig åt, varför tror du det är så?
8. Har du barn?
a. Hur va din relation till ditt/dina barn innan du blev sjuk/började med psykpiller?
b. Hur är den nu?
9. Tror du att då mår bättre eller sämre med piller i kroppen och isåfall varför?
10. Övrigt
Såhär ser mina svar ut idag:
1. Ja, hade samma pojkvän som idag
2. Ja, samma nu som innan
3. Den höll på att ta slut eftersom att jag utan att själv märka det blev mer eller mindre känslokall och visst kunde jag säga till min pojkvän att jag älskade honom men den riktiga känslan fanns inte inom mig. Den där känslan man får när man tittar på varandra och kan läsa varandras tankar, att ”två blir en” fanns inte helt enkelt. Han var mer som en vän som brydde sig än en som man nästan skulle kunna ge sitt liv för. Nu har vi hittat tillbaka till varandra och man får nästan en elektrisk stöt när man tar i varandra – så starka känslor har vi för varandra. Han höll ut i kylan när jag försvann in i mig själv och mina problem.
4. Först och främst gick jag till min pojkvän. Han är den enda jag litat på och fortfarande litar på och har alltid varit där för mig. Min familj vill jag inte belasta i onödan med mina beskymmer så i andra hand har jag gått till mina vänner – och har tyvärr blivit sviken av dem flera gånger.
5. Idag för min del är det återigen min pojkvän men under tiden på psyk var det personalen där jag gick till i första hand. Tyvärr, med facit i hand kan man säga för dom fick mig att gå emot min pojkvän och höll på att kosta mig relationen till honom. Personalen är jättebra på att lyssna och var på min sida och höll med mig i vått och torrt i allt (utom när jag ville sluta med mina psykpiller) trots att det var jag som gjort eller gjorde något fel. Detta skapade i sin tur ångest när jag väl insåg det så de gjorde mig bara en björntjänst. I andra hand, om det skulle behövas (jag har ju världens bästa pojkvän till stöd) är det återigen vänner och min familj och är det något som jag vill bespara alla så har jag fortfarande möjlighet till samtal med terapeut om jag vill.
6. Jag trodde inte det och blev intalad av personalen att så inte var fallet – men ack så fel!
a. När jag gick på piller, absolut inte för det märker man inte själv. Det bara smyger på en och släcker ner känslorna mjukt o fint – man kan märka det genom att man inte kan bli riktigt riktigt glad och få det att hålla i sig en längre stund.
b. När jag gick på piller så tyckte mest min pojkvän det och nu i efterhand så märker jag själv att jag var det och vänner och familj erkänner det också. Störst skillnad märker nog min pojkvän eftersom det är honom jag projicerade mina känslor mot innan jag blev sjuk, medan jag va sjuk och gick på piller och nu efteråt. Jag är så kär i honom igen – det blev som en nytändning. Man kan inte visa sin kärlek tydligare än vad han har gjort för mig – han stod utanför mitt hjärta och min kärlek under alldeles för lång tid och ingen förstod honom.
SvaraRaderac. Personalen sa att jag inte var känslokall eller avtrubbad – och det lät ju bra då – men hur kunde dom säga det egentligen? Dom visste ju inte vilka känslor jag hade innan jag blev sjuk och bollades runt på avdelningar. När jag kom till avdelningen jag vistades på när jag ville sluta med mina psykpiller var jag lika känslomässig som en morot – och den kan väl inte visa känslor? Det var och är två personer i mitt liv som jag har riktigt intensiva känslor för och den andra skriver jag om senare.
d. Personalen vill ha lugn och ro på avdelningen med kontroll på sina patienter. Det sker lättast med lugnande, ångestdämpande och antidepressiv medicin. Att ha folk som är glada och kan skratta på en avdelning går ju bara inte. Egentligen hade dom nog velat massmedicinera alla med haldol så man kunde höra filt-tofflorna hasa i korridorerna. Terapi är dyrt – piller är billiga.
7. Ja
a. Gick upp jättemycket (över 40kg)
b. Jag led jättemycket både psykiskt och fysiskt av det och det gör jag fortfarande. Då va det ryggen och spegeln som gjorde ont. Idag har jag gått ner nästan allt men fortfarande gör spegeln mig ledsen eftersom att jag har bristningar och en skinnkostym som är större än mig själv – måste försöka få sjukvården att hjälpa mig med det. Kul att kunna ta på sig gamla kläder igen och inte bara myspys och träningsoverall. Jag kan även lägga på smink och känna mig fin igen – jättekul!
c. Nu i efterhand så vet jag att min pojkvän mådde nästan lika dåligt som jag själv av det. Han pratade bort problemet när jag nedvärderade mig själv och tittade bort när jag bytte om. Vårt sexliv medan jag gick på piller var allt annat än bra även om jag sa och tyckte det då. Om jag väl initierade sex så va det för att jag trodde att han ville och jag vet nu att han i princip ställde upp för att inte såra mig. Om han initierade så var det för att man som kille förväntas göra det och han gjorde det för att inte såra mig men hoppades egentligen på att jag var för trött. Jag blev jätteledsen när jag hörde det men jag förstår nu vilken hemsk upplevelse det måste ha varit för honom att se mig förvandlas på väldigt kort tid. Sexet var helt utan riktig lust, åtrå och känslor – han sa att det va som att ligga med en robot. Att min storlek gjorde det sämre var uppenbart. Knän och leder orkar inte med en uppgång på drygt 40kg och konditionen var helt slut. Han tom fejkade för att få slut på det många gånger. Idag kan jag väl säga att det är som det ska och var innan :) – dvs bra som fan! Hemskt att man tyckte att det var bra innan när man gjorde det för att man förväntades göra det – helt utan känslor.
d. Personalen sa att det inte är pillerna som gör en överviktig (jag vill säga ordet fet men dom sa överviktig) och det stämmer väl – man äter inte 40kg piller. Men pillerna gör att metabolismen ändras och aptiten skjuter i höjden mm. – samt att man får inte den motion man behöver. Jag gillar inte att dom tröstar och lugnar en – för det läggs ju ytterligare problem på mig som jag kanske får leva med resten av livet. Jag vill inte vara fet! Jag vill inte ha en massa löst skinn dallrande! Jag vill inte ha ont i ryggen! Jag vill inte ha ont i fötterna! Jag vill inte ha ont i lederna! Jag vill kunna handla kläder i vanliga affärer och inte på stadium (tält)! Jag vill kunna röra mig fritt och leka med mitt barn utan att kollapsa av dålig kondition!
e. Samma som anledningen till 6D – dom måste försvara pillerna och hjärntvätta patienterna till att tro att det är frälsningen
SvaraRadera8. Ja, en pojke på 6år som är min lille plutt som jag kallar ”p” nedan
a. Den va jättebra och jag och pappan hade gemensam vårdnad och delat umgänge.
b. Under tiden jag var sjuk har han bott hos sin pappa som har gjort ett jättebra jobb. Han har hjälpt till så att jag och p har kunnat träffas och umgås regelbundet. Pappan berättade att p varit nerstämd och ledsen på dagis och att det nog berott på att jag inte visat p mina moderskänslor vid umgänget. Jag hade inte haft energi, engagemang och ork att göra något med honom och det drog ner stämningen på p också. Nu,sedan jag blivit fri från mina piller har relationen mellan mig och min lille plutt blivit jättebra igen och vi leker och busar, skrattar o pussas som aldrig förr och det gör nästan lite skönt ont i hjärtat när vi inte ses på någon dag – innan kändes det mer som att jag passade honom när jag väl hade honom och att man va lättad när det va över. Inga moderskänslor direkt och det smittade av sig på p. Att ha stimmiga glada barn var inget för mig då när jag var avtrubbad men nu leker och busar jag med honom och hans kompisar som aldrig förr. Tycker det är jättekul och jag har honom flera dagar i veckan. Pappan och dagis har märkt jättestor skillnad på honom och han är precis som förr. Att man kan ha sån påverkan. Barn märker sånt direkt tydligen.
9. Man är mer som en zombie än levande med psykpiller i kroppen. Det märks tydligast hos dem man normalt sätt visar sina känslor för och det är ens partner och barn – inte personalen på avdelningen. Att man sen blir fet gör att man får försämrad livskvalité och ännu svårare att få det dagliga livet att fungera, både fysiskt med smärtor och psykiskt med speglar överallt och kläder man får handla i sportaffärer (tält). Psykpiller är relationsdödare utan dess like.
10. Hade det inte varit för att min pojkvän som led fruktansvärt av att jag var känslokall (och fet) gav mig ett ultimatum så hade jag om jag fortfarande vore i livet varit ännu fetare, haft ännu mer ont i kroppen, missat ännu mer tid med min son. Kärleken mellan två är summan av känslor från de bägge och eftersom jag blev av med mina pga pillerna så fick han överkompensera och kämpa extra mycket för att få det att funka – samtidigt som jag slutade bry mig mer och mer. Situationen var ohållbar och trots alla hans försök krävdes det till slut att han i princip gav upp migt för att jag skulle reagera och bestämma mig för att ta ”hans parti” och sluta med mina psykpiller. Jag är så oerhört tacksam att han finns kvar och vår relation är den bästa tänkbara. Jag har snart min lille plutt varannan vecka igen (vi är överens, pappan och jag om att det ska bli så och det är upp till mig att välja tempot). Önskar bara att jag tog hans parti betydligt tidigare och lyssnade på honom och vad han tyckte istället för personalen sikter. Personalen och han vill samma sak men ändå olika. Personalen vill att jag ska överleva, men min pojkvän ville att jag skulle LEVA! Energin jag får från att vara tillsammans med honom och vetskapen om att han har gått igenom ett helvete för min skull ersätter alla psykpiller i hela världen! Jag älskar honom på ett sätt som man inte kan besktiva. När jag gick på psykpiller och bedyrade min kärlek innan så var det tomma ord utan känsla och mening bakom. Nu när jag tittar honom i ögonen och han i mina och vi säger jag älskar dig till varandra så går det raka vägen in i hjärtat. Kom ihåg att du kan förlora pojkvännen med stort P för livet och skulle du behöva hjälp så finns psykavdelningen kvar och pillerna också om du får bakslag. Ta chansen och hoppa ut i livet – du har ett skyddsnät om du faller till marken. Valet är enkelt.
Jag läste i din blogg att du, liksom jag går eller iaf gick på Lyrica (Pregabalin) och maxdosen 600mg. Den ger en ökad aptit och man kan få psykiska störningar som depression av den. Kul, man äter Lyrica mot ångest och får som bi-effekt depression, oro och sömnlöshet som man i sin tur får medicinera bort också . Samtidigt går man upp i vikt och får ångest när man ska äta och deprimerad när man ser sig själv i spegeln. Min lista på psykpiller och piller mot bieffekter var lång men inte nu mer, tack och lov!
SvaraRaderaJag förstår inte hur man kan uppmuntra eller tvinga i patienter dessa gifterna. Det ser man ju på biverkningslistan att kroppen inte mår bra och då mår inte själen bra heller. Nedan står listan på biverkningar jag led av och flera av dem märkte jag inte själv av då en av dem var förändrad självuppfattning - det var min pojkvän som märkte dem. Det är obehagligt att det smyger på en utan att man märker det själv!
Trötthet, ökad aptit, förändrad sexuell lust, irritabilitet, minnesstörning, darrning, dvalliknande tillstånd, sömnlöshet, Muntorrhet, Viktökning, rastlöshet, depression (mina ångestdämp kunde ge depression!), häftig oro, humörsvängningar, hallucinationer, onormala drömmar, likgiltighet, Svårighet att tänka, Torra ögon, trötta ögon, Svårighet att andas (som astma), Svettningar, utslag, ryggsmärta (pga vikten), smärta i armar och ben (pga vikten), Svårighet med att urinera, inkontinens, Känsla av nervositet eller oro/ångest (mina antidepp kunde ge ångest!), muntorrhet, huvudvärk, onormala drömmar, sänkt libido (sexdrift), sömnlöshet, nervositet, domningar och stickningar, brist på känslor
Då bägge preparaten kunde ge sömnlöshet, sänkt sexualdrift, svårigheter att kissa, muntorrhet, brist på känslor/likgiltighet, oro, rastlöshet och jag led av dem så fick jag väl dubbel dos av dess bi-effekter :)
Lyricas bieffekter från Fass:
Yrsel, trötthet, Ökad aptit, Känsla av upprymdhet, förvirring, desorientering, förändrad sexuell lust, irritabilitet, Nedsatt uppmärksamhet, klumpighet, minnesstörning, darrning, svårighet att tala, stickande känsla, dvalliknande tillstånd, sömnlöshet, Dimsyn, dubbelseende, Svindel, balanssvårigheter, Muntorrhet, förstoppning, kräkning, väderspänning, Svullnad i armar och ben, Berusningskänsla, gångrubbning, Viktökning, lågt blodsocker, Förändrad självuppfattning, rastlöshet, depression, häftig oro, humörsvängningar, svårighet att finna ord, hallucinationer, onormala drömmar, panikattacker, likgiltighet, känsla av att vara onormal, Svårighet att tänka, domningar, ovanliga ögonrörelser, ryckiga rörelser, nedsatta reflexer, hyperaktivitet, yrsel vid stående, känslig hud, smakbortfall, brännande känsla, darrning vid rörelse, medvetandesänkning, svimning, ökad känslighet för ljud, Torra ögon, ögonsvullnad, ögonsmärta, trötta ögon, ökat tårflöde, Rubbningar i hjärtrytmen, ökad hjärtfrekvens, lågt blodtryck, högt blodtryck, Rodnad, vallningar, Svårighet att andas och halsont, Uppsvälld buk, ökad salivproduktion, halsbränna, domning kring munnen, Svettningar, utslag, frossa, Muskelryckning, ledsvullnad, muskelkramp, muskelsmärta, ledsmärta, ryggsmärta, smärta i armar och ben, muskelstelhet, Svårighet med att urinera eller smärtsam urinering, inkontinens, Svaghet, fall, törst, åtstramningskänsla i bröstet
Min fd antidepp (Efexor) bieffekter från Fass:
Känsla av nervositet eller oro/ångest, yrsel, pulserande känsla, plötslig hudrodnad och/eller värmekänsla, muntorrhet, huvudvärk, onormala drömmar, sänkt libido (sexdrift), yrsel, ökad muskelspänning, sömnlöshet, nervositet, domningar och stickningar, dåsighet, darrningar, förvirring, känsla av att vara avskild från sig själv och verkligheten, brist på känslor, hallucinationer, ofrivilliga muskelrörelser, oro, försämrad koordination och balans, dimsyn, förändrad smakupplevelse, ringningar i öronen (tinnitus), gäspningar, illamående, tandgnissling, svettning (inklusive nattsvettningar, håravfall, svårighet att kissa, behov att kissa oftare än vanligt, oförmåga att kissa, svaghet (asteni), frossbrytningar, känslighet för solljus.
Kämpa på och ta nya tag. Allt kan inte gå spik rakt upp, det är okej att falla. kram
SvaraRadera