Jag har inte mått såhär dåligt på länge må jag säga, det e inte så att jag har levt jävel utan fått ta någon atarax (sockerpiller) o lergigan och prata med en hel del människor om min problem. Problem som jag har svårt med eftersom att känslorna svävar iväg lite väl långt ibland. Det e inte lätt alla gånger att veta vart man har sin egen känslogräns direkt. Jag kunde nog fylla en hel hink med tårar innan idag. Många saker som gör att jag blir ledsen ibland. Tråkigt / jobbigt att folk inte alltid förstår vad dem kan ha gjort en månniska för illa. Men man kan inte ändra andra människors beteende/känslor, utan man "kan" bara ändra sitt eget bettende/mönster. VARFÖR känns det som att det bara e jag som fäller dem största tårarna? È jag udda på något sätt? Nej udda e jag inte, men jag kan ju vara mer känslosam än andra här runtomkring.
Men jag måste berömma mej själv efter att Emil (arbetsterapeuten) berömde mej för min städning på rummet som jag har hållt koll på i 8 veckor nu. Imponerad över att jag klarat städbiten så bra. Han skall också vara med på vårdplaneringen på fredag denna veckan. Sedan efter VPL:n får vi se vad som händer, jag vågar inte hoppas för mkt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar