Det klart jag förstår mamma o mormor och alla där hemma att dem e oroliga. MEN samtidigt känner jag inte att jag kan bevisa allt själv, utan VI måste hjälpas åt.... Jag tycker det e jättesvårt att prata med mina nära o kära om vad jag känner o upplever. Lika svårt som det e för dem. Jag ÖNSKAR att vi tillsammans kan komma till en punkt där vi kan förstå o känna för varandra. Det handlar inte bara om mej hela tiden, utan det handlar om oss tillsammans....eller har jag fel?
Jag vet att jag har ställt till med mycket sorg o skit tidigare, men jag gör INTE det nu! Jag gör inte det! Jag har kommit SÅÅÅÅ långt med mej själv, med hjälp av "alla" runt omkring mej. Men jag lägger inte över allt på andra människor, jag jobbar för min skull men inte bara. Jag jobbar för att jag skall kunna känna mej accepterad, älskad, omtyckt, fri med mera.
Jag SKA fixa att bo i en egen lägenhet till hösten, jag VET/KÄNNER att jag kommer fixa det.
Men men jag måste sova något oxå, klockan e 00.43 och jag har inte ork att sitta såhär o bara skriva o skriva bara för att jag tycker så synd om mej själv, det e ju inte heller det jag gör.
God natt / en "ledsen" Camilla
ps: Jag älskar alla som älskar mej!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar