Varför?

Jag Camilla Svensson e så nära att komma ut från rättspsyks hemska väggar. Men ÄNDÅ känns det som att jag inte kommer komma ut. VARFÖR?

VARFÖR VARFÖR VARFÖR känns det så?

Jag Camilla Svensson vet ju att jag har "skadat" många med mina självmordshandlingar med mera, men jag vet ju att jag har gjort många bra saker samtidigt också. Jag ser ju hur jag mår idag och hur långt jag har kommit i mitt liv.

Visst jag har kanske inte allt som jag måste ha, men jag har i alla fall snart alla redskap för att lyckas i livet? Kommer jag lyckas fullt ut? JA, jag tror o hoppas verkligen det! VARFÖR skulle jag inte lyckas?

Jag vet ju nu att jag kommer få en lägenhet i skåne till hösten, o det e tredje gången gillt nu! Jag har "misslyckats" med två andra lägenheter innan. Så denna gången skall jag verkligen lyckas!

Så e det bara!

Jag skall skaffa mej ett värdigt liv. Försöka gå min väg och inte bara vara beroende av allt o alla. Kunna fatta vettiga o bra beslut utan att kanske fråga ngn först. Jag skall kunna visa att jag vet vad som e rätt o fel.

Jag skall försöka hålla mej så långt ifrån slutenvården som det bara går. Det e inte ett bra sätt o leva på som jag har gjort. Men samtidigt har jag lärt mej en massa saker om mej själv som jag inte hade sett eller trott att jag hade. Jag har blivit en kvinna istället för en tjej som bara gjorde en massa saker som kunde skadat mer än vad det har gjort.
Jag kommer ju alltid få bära med mej dessa sakerna som jag har gjort o upplevt, men samtidigt så hoppas jag att det skall kunna bära med sej något gått i framtiden. Att jag har lämtat den världen och kan ta nytta o lärdom av det jag har gjort. Att jag samtidigt skall kunna hjälpa andra tjejer/killar som kanske e en liknande situation än vad jag e i idag. Kunna få folk att förstå att jag har varit där men att jag e en mycket starkare människa idag.

Om jag skulle skriva allt jag har gjort eller så, så skulle jag kunna skriva i jag vet inte hur länge som hellst utan att igentligen kunna "bevisa" att jag verkligen har gjort så mkt. Idag kan man inte se på mej på samma sätt att jag har gjort eller mår på ett visst sätt. Det går inte! Jag har bara fått väldigt positiva kommentarer när jag har varit hemma på permission. Till o med så har folk sagt att e det verkligen Camilla?.... Det känns så underbart att kunna strecka på sej och säga att JA det e jag. Det finns inte ord för hur nöjd jag verkligen e över mej själv.

Sedan e det ju också så, att bara för att man kommer ifrån Rättspyk eller psyk så e man inte per pefinition "helt frisk". Man kan inte bli "helt frisk" när man har varit i denna miljön. Det e inte så "lätt" som många kan tro, att bara för man i princip blir helt utskriven så e man FRISK. Jag anser inte det i alla fall.....

Jag kan inte säga att jag e helt frisk efter dessa 16 månaderna här på Rättspsyk i Sundsvall.

Men man har olika meningar/uppfattningar och så e det bara!!