VARFÖR skall JAg sitta i skiten när jag inte e värd det? VARFÖR skall jag behöva vara en 24- årig tjej som inte vet vart hon skall ta vägen? JAG E DEN JAG E PUNKT SLUT. Jag kan inte göra mer för mej själv än att LEVA. Jag vill väga tungt i någons hjärta, kunna vara betydelsefull, Kunna vara älskad av andra och mej själv faktiskt. Kunna leva ett liv utanför den slutna jävla psykiatrin som jag har levt med nu i snart 9 hela år av mitt 24 åriga "liv". Kunna vara med människor som gör livet värt att leva, kunna leva det liv som jag e berättigad till att ha. Kunna känna att jag kan lita på mej själv och känna att andra människor känner sig säkra med mitt sällskap. Kunna säga att jag klarar mej själv och inte behöva vara beroende av att andra människor skall "ta ansvar" över mej, för så skall det INTE vara.
Jag har ju tagit mej ÅR för att komma dit jag är idag, det e ju inte så att någon har trollat med något trollspö, utan jag har ju gått denna väg med hjälp av olika personer, instanter med mera.
Mitt Hela "helvete" som jag har gått igenom e INTE en sak som man väljer direkt, det e så svårt att peka på vad det e som göra att man hamnar i ett självskade beteende. Även om man ibland får höra kommentarer om beteendet så e det inte så lått som man kan tro att bara bryta beteendet. "Ni" som har varit/e där vet hur svårt det är att bara "slänga skiten i papperskorgen".
Jag har varit på flera instanter på min väg, Första kom jag till Barn o ungdomspsykiatrin i Krstd när jag var 16 år. Jag gick i "behandling" där tills jag fyllde 18, o då fick jag flytta upp till Vuxen psyk i Krstd o där lades jag in första gången. Efter ett tag i Krstd (Kristianstad) så kom jag in på andra alternativ som att läsa på f-högskola med mera. Men under tiden jag läste så gick jag i samtal på psyk och vissa perioder så var det mkt jobbigt känslomässigt. Sedan oktober 2006 så "skadade" jag mej för första gången, jag körde medvetet av vägen rakt in i en liten stenmur. MEN den gången hade jag änglavakt, det var inte meningen att jag skulle dö, utan det var bara så att jag skulle fortsätta leva som jag gör idag. Det enda som hände var att jag fick en axel som gick ur led och hjärnskakning.
Sedan januari 2007 så blev jag inlagd på Sankt Lars psyk utanför Lund. Det var då det beteendet med att skära mej med mera började på riktigt så säga. Jag skar mej gång på gång men inget hände mer än att jag fick "plåster" på såren..... Jag skar mej för att det var ett sätt att lugna ångesten jag hade, efter ett tag så kände jag att det inte hjälpte med att skära mej så då började jag med det hemska faktum att ta en massa överdoser av benzopreparat med mera. Gång på gång var det bara ambulans direkt in till sjukhuset i lund för magpumpning med mera. En period tog jag så mkt som 7 överdoser på 2 veckor. Detta med att jag har tagit så många överdoser har ju oxå tyvärr påverkat min lever, jag har förhöjda levervärden och e bara 24 år, inte bra!
Sedan efter ett tag så kände jag bara att : -Jag skall DÖ DÖ DÖ. Jag ville inte leva längre. Det hela eskalerade väldigt fort och jag började strypa mej. Vid ett tillfälle så låg jag i "koma" på malmö sjukhus i 3 dygn för att jag hade strypt mej så hårt att jag var hårsmånet ifrån att DÖ på riktigt. Jag måste säga förlåt till min mamma o hennes sambo som fick vara med om det hemska den gången när jag var nära på att dö. FÖRLÅT MAMMA!! ÄLSKAR DEJ!!
Men nu efter snart 15 månader på rättspsyk i Sundsvall så har jag helt slutat med mitt självskade beteende. Kan ni tänka er att även jag som inte hade så mkt gnissta kvar kunde fixa detta? Hm jag vet inte vad jag själv ska tänka.
Men då måste jag än en gång säga att jag accepterar inte dessa tvångsmetoder som dem använder i behandling mot självskadande patienter. Det accepteras inte att man sätter på en människa tvångshandskar eller kastar in någon på en isolering, VAD hjälper det?? Jag säger det åter igen att det e INTE dessa metoder som har gjort att jag har blivit bättre i mitt psykiska mående, utan det e min kamp som har varit och e den viktigtaste i det här arbetet. Eller har jag fel?
Nej, jag tror inte jag har fel där faktiskt, jag kan inte säga att jag e helt FRISK idag men jag e betydligt bättre. Jag säger oxå det att om jag skall kunna leva det liv jag e berättigad till att leva då måste jag oxå ha uppbackning i ryggen. Lika viktigt som det är att folk skall kunna lita på mej så måste jag oxå kunna lita på dem.
Nu känner jag att jag sitter fast i mina känslor, jag e kluven på mitten. Jag vet inte heller nu efter att ha fått LPT igen, om det e värt att överklaga eller inte?Skall bli intressant och se vad dem sätter LPT specifikt på? Jag har inte en aning måste jag säga. Jag känner efter att ha läst lagen att jag inte uppfyller kraven för fem öre, Men vem vet? Dem kanske "hittar" något litet? JAG VET INTE! NÅGON SOM VET?
Slut för denna gången, jag e TOM!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar